Som TV Heads-lyssnare redan känner till så befann sig stora delar av programinköparbranschen i England veckan som gick. BBC Worldwide har sedan många år arrangerat sitt så kallade Showcase i slutet på februari; ett event som tidigare gick av stapeln i Brighton, men som nu äger rum i Liverpool sedan ett par år. Och man ska inte klaga. Dagarna tillbringas inomhus framför en bildskärm, men det känns på något sätt skönt att veta att man är omgiven av Albert Dock, Merseyfloden och allmänt klassisk mark och inte de turistfällor som den bedagade kuststaden i söder tycktes kontaminerad av.
Det har dröjt märkligt länge, men nu har också andra distributörer börjat utnyttja det faktum att flera hundra inköpare – detta eftertraktade och märkliga kollektiv – finns samlade inte långt ifrån de flesta bolagens huvudkontor vid den här tiden på året. Så, som av en händelse arrangerades också flera mindre screeningar i London dagarna efter BBC Showcase. Bland annat Disney, Sony, Shine, E1 och MGM tog tillfället i akt att premiärvisa kommande produktioner. Mer om det i nästa inlägg.
BBC Showcase är i många stycken det perfekta arrangemanget. Du tillbringar 2-3 dagar i ett bås med tillgång till i princip allt nytt som finns att tillgå och titta på. Utspritt över dagarna finns också ett antal genrespecifika presentationer där man går igenom lite mer på djupet om vad som är på gång i drama, komedi, natur, vetenskap m.m. Under dessa, och under middagarna, ges också ofta chansen att lyssna till, och prata med nyckelpersoner bakom de viktigaste projekten. Allt är naturligtvis välregisserat av arrangören, men man kan hela tiden göra sina egna prioriteringar, välja vad man vill lägga tid på och helt enkelt bara göra det man aldrig hinner göra hemma på kontoret; under koncentrerade former titta på program.
Samtidigt har du kollegor och konkurrenter nära inpå dig, och chansen till olika former av informationsutbyte är nästan lika viktig som själva tittandet.
På Showcase, liksom på till exempel L.A. Screenings, ligger alltså fokus på konsumtion av innehåll och man är fjärran från den nästintill destruktiva marknadshets som råder på till exempel TV-mässorna i Cannes där allt ibland verkar handla om att klämma in flest antal halvtimmesmöten på kortast tid med människor och bolag som ofta har marginell betydelse för din verksamhet. Krystade agendor, högt tonläge och väldigt lite verkstad.
BBC är ju en viktig distributör för SVT. Det är ingen hemlighet, och inget konstigt med att våra bolag har ett nära samarbete. Vi köper många program från dem i alla genrer. Som Henrik Ekman berättar i andra TV Heads-avsnittet från Liverpool så utgör deras program kärnan i vårt natur- och vetenskapsutbud. Barn, dokumentär och naturligtvis drama är också viktiga genrer i relationen mellan våra bolag. Det är dock läge att upprepa något som vi nämnt många gånger i TV Heads: Allt som sänds på BBC säljs inte av BBC medan de å andra sidan ofta representerar andra kanalers, och ibland andra länders produktioner. Man måste kort sagt skilja på kanalen BBC och distributören BBC.
Arrangemanget var det som vanligt alltså inte något fel på. Däremot var årets Showcase svagt om man ser till innehållssidan. Flera av de på förhand mest intressanta produktionerna hade inte hunnit färdigställas (Quirke, Southcliffe), medan andra inte släppts av räddhågsna producenter (Da Vincis demons). Det senare är naturligtvis helt bedrövligt, eftersom det i praktiken omöjliggör en simultan eller hyfsat snabb lansering av serien. Men i detta fall har – gissar jag – Fox och Starz valt att lägga locket på tills vidare, och istället launcha projektet i Cannes, någon vecka innan serien har premiär. Ska vi som ”vanliga” broadcasters kunna göra det vi vill, d.v.s. ligga tajt mot originalpremiär med vår sändning, så krävs någorlunda transparens från distributör och producent i hyfsat tidigt skede så att vi inte bara kan göra en bedömning, utan också – givet att vi vill ha produktionen – kan förbereda en tablåstrategi. Detta är naturligtvis extra viktigt för en kanal som SVT, vars tablå – med tanke på det breda uppdraget – kräver lite mer framförhållning än konkurrerande VOD-plattformar eller kanaler med mer utpräglad inköpsprofil. Och kan de stora amerikanska bolagen lyfta på locket till i princip hela kommande US-säsongen i samband med L.A. Screenings i maj, 4-10 månader före premiär, så kan jag bara inte förstå den panik man uppenbarligen känner hos producenterna till Da Vincis demons.
En annan sak som blir allt vanligare på den brittiska marknaden, och som i förlängningen gör livet svårare för oss inköpare är den ökade sekretessen kring premiärdatum. Det är fullt förståeligt att man vill hålla konkurrenterna i ovisshet kring en kommande lansering, det ligger i sakens natur. Men ledtiderna blir allt kortare och hemlighetsmakeriet allt större. Handlar det om distributörens ”egen” kanal går det ofta att få fram hyfsad information, men i de mer frekventa fallen, där distributören representerar en ”annan” kanals projekt så kan man vara säker på att kanalen håller inne på sändningsdatum in i det sista, för att inte informationen ska läcka till konkurrerande kanal. Därmed har inte heller inköparkollektivet tillgång till viktig premiärinformation – något som ju faktiskt är av avgörande betydelse för ett köpbeslut och i en eventuell förhandling. Ett konkret exempel, bland flera, är BBC:s hemlighetsmakeri kring andra säsongen av The Hour (som säljs av Shine). Det fanns ett halvårs spännvidd i de signaler om sändningsstart vi fick, och strax efter att man hade meddelat något helt annat, gick man plötsligt ut med att den skulle få premiär i november förra året. För oss var det omöjligt att matcha originalsändning såsom vi hade gjort med säsong ett, och istället kommer nu den avslutande säsongen under våren på SVT1.
Det stundar ett antal spännande premiärer under våren i Storbritannien. De flesta av dem kommer att offentliggöras bara några få veckor innan de är verklighet. För mig som inköpare kan det betyda mycket om en serie har premiär i mars eller mot slutet på sommaren. En stor, om än inte oförståelig skillnad mot hur man hanterar premiärinformation i till exempel USA…
Vi börjar med vad BBC inte visade:
An innocent abroad (BBC4), 1×85
Premiär i mars för singel om PG Wodehouse, skriven av Nigel Williams, och med bl.a. Zoe Wanamaker i rollistan.
Challenger: Final flight (BBC2), 1×90
William Hurt-frontad samproduktion mellan BBC och Science Channel. Baserad på fysikern Richard Feynmans bok i vilken han beskriver arbetet med att ta reda på vad som låg bakom katastrofen 1986. Sändning mars enligt uppgift.
Da Vinci´s demons (Starz), 8×50
Omtalad David S. Goyer-serie vars enda egentliga garanti på förhand är att man har castat den makalöse Tom Riley i huvudrollen. Den som såg Bouquet of barbed wire för ett par år sedan glömmer aldrig Riley och Imogen Poots – två av sin generations mest begåvade skådespelare. Premiär 12 april på Starz.
Quirke (BBC1), 3×90
1950-talets Dublin. Gabriel Byrne gör patolog, som plötsligt blir brottsutredare efter att en kropp mystiskt försvunnit från bårhuset. Adapterad av den outtröttlige Andrew Davies och med Michael Gambon i rollistan. ”Sommar 2013”.
Southcliffe (Ch4), 4×47
På papperet en arketypisk brit-produktion om en småstad som plötsligt drabbas av ett fruktansvärt brott, och tvingas leva med följderna. På årsdagen av en skjutning med flera döda får en journalist (Rory Kinnear) en varning om att det kommer att ske igen. Komplikation: gärningsmannen när det begav sig tog livet av sig…eller?
Youngers (E4), 8×30
Dramakomedi om Englands unga musikscen där man följer två tonårskillars kliv in i musikindustrin.
Sherlock 3 (BBC1), 3×90
Fortfarande ett något vagt ”hösten 2013”-besked om den kommande Sherlock-säsongen. Man upphör inte att förvånas över hur svårt britterna har att få upp tempo i några av de starkaste projekten de har. Visst, Moffat har andra järn i elden, men detsamma gäller Case histories, DCI Banks och många fler.
Whitechapel 4 (ITV1), 6×45
Trolig sommarsändning för fjärde säsongen med Rupert Penry-Jones & co. Tredje säsongen, och antagligen även kommande, kommer framöver på SVT med start i sommar.
Vad jag såg, och som landade på övre halvan, utan inbördes ordning:
Frankie (BBC1), 6×60
En i grunden ganska konventionell och typisk brittisk dramakomedi, skriven av Lucy Gannon, som når en ytterligare nivå tack vare en alltigenom briljant Eve Myles i titelrollen som Frankie Maddox, distriktssköterska som tänker mer på sina patienter än på sig själv och sin relation. Bryter ingen ny mark på något sätt men med hög feelgood-faktor. Har bara sett första, och frågan är ju hur den utvecklas, men en serie värd att hålla utkik efter om man gillar t.ex. Married, single, other och Call the midwife. Mars.
Life of crime (ITV1), 3×45
Storbritannien fortsätter att producera fina miniserier som vågar vända ut och in på dramaturgin i den vanligtvis ofta konventionella krimgenren. Doftar lite Life on Mars, The shadow line och Line of duty om en serie som centrerar på en kvinnlig polis, berättad i tre (för Storbritannien viktiga) tidsepoker. Hayley Atwell är som alltid mycket bra i huvudroll. Missa henne heller inte i första avsnittet av andra Black mirror-säsongen som vi visar nu i mars på SVT.
Mad dogs 3 (Sky1), 4×45
Stark öppning på tredje säsongen av Sky-serien, av vilken vi visat de två första på SVT. Alla tänkbara jävligheter fortsätter att drabba kompisgänget som allt sedan kollapsen på Mallorca i säsong ett bara kommer allt längre från det vanliga liv de alla längtar tillbaka till. Vill inte spoila… Intressant är att Sky nu meddelat att det kommer en avslutande säsong fyra om två avsnitt, tänkta att runda av serien. April på Sky för säsong tre.
Top of the lake (Sundance/BBC2), 6×60
Jane Campions efterlängtade och omtalade miniserie som har premiär 18 mars i USA.
Campion har skrivit tillsammans med Gerald Lee, och för regin svarar hon själv och australiensaren Garth Davis. Det är inte första gången vi ser en skildring av en idyll som visar sig vara rutten under ytan, men Top of the lake är något av det mest hypnotiska man kan se 2013. Intressant att se hur Sundance tar ett kliv på dramaområdet, och man får inte glömma att de nu har såväl Top of the lake som Ray Mc Kinnons Rectify på sin repertoar – liksom naturligtvis The staircase 2. Ännu en kanal att räkna med!
The mimic (Ch4), 5×25
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför jag hela tiden måste nämna The mimic. Den är egentligen inget speciellt, och det är antagligen delvis ett resultat av att komediutbudet var ovanligt blekt i år. Men historien om den märklige, i samhället osynlige Martin Hurdle, vars enda talang är att imitera kända röster (ofta i ensamhet), träffar mitt i hjärtat. Det är komedi med sorgkant, extremt fint levererad av Terry Mynott, och det är nog ingen slump att det är Channel 4 som står bakom. Man kan inte jämföra The mimic med, säg, Black mirror och Utopia, men i ett brittisk komediutbud, såsom det presenterades i Liverpool – där i princip allt ser likadant ut – blev jag glad, och skönt sorgsen, av The mimic. En liten pärla.
This is Jinsy 2 (Sky Atlantic), 8×30
Att ena sekunden säga att The mimic sticker ut, och att resten ser likadant ut, för att i nästa sekund nämna This is Jinsy tyder ju på någon form av störning. Ni som redan är bekanta med första säsongen av Sky Atlantic-serien vet hur oändligt skruvat dess universum är. Andra säsongen står för dörren (april) och ingen är gladare än jag. Fina gästskådespelare i form av Olivia Colman, Rob Brydon, Stephen Mangan m.fl.
The job lot (ITV1), 6×30
Bra, väldigt brittisk mainstream om personalen på, och personerna kring ett ”Job Centre”. Finfin ensemble med till exempel Sarah Hadland och Russell Tovey (Being human, Him & her). Martin Dennis har regisserat, och jag var just på väg att jämföra honom och hans betydelse för brittisk komedi med James Burrows, men lät bli. En komedi som ITV tror på, och som jag – inte minst givet arenan – hoppas lyckas.
Vad som av olika skäl kom därefter:
Deep powder (?), 1×90
Ett exempel på BBC:s engagemang i kanadensiska produktioner. Inte det mest lyckade.
Little woman, big cars (AOL), 1×90
Nej.
Loving Miss Hatto (BBC1), 1×90
Redan sänd singel om den klassiska pianomusikens egen Milli Vanilli; Joyce Hatto, vars make gav ut fejkade inspelningar i sin frus namn efter hennes död.
Orphan black (BBC America), 10×45
BBC:s amerikanska systerkanal fortsätter glädjande nog att investera i originaldrama. En ung kvinna bevittnar plötsligt ”sig själv” hoppa framför ett tåg. Strax har hon inte bara insett att hon är en klon, utan också att makter inom en världsomspännande konspiration försöker ha ihjäl henne och hennes likar. Med bl.a. Maria Doyle Kennedy från Tudors. Mars-premiär.
The lady vanishes (BBC1), 1×90
Också redan sänd movie, och en remake på Hitchcock-klassiker som inte riktigt når upp till någon egen identitet.
Being Eileen (BBC1), 6×30
Man ska komma ihåg att komedigenren har en viktig, och självklar funktion i en brittisk primetime-tablå. Och man producerar massor. Till skillnad från Sverige… Hur som helst, Being Eileen är en i den långa raden av brittiska mainstream-komedier i familjemiljö. Superpopulära Sue Johnston (Royle, Waking the dead m.m.) och Julie Graham i rollistan. Sänd.
Bluestone 42 (BBC3), 8×30
Mars-premiär för en Afghanistan-komedi som ska ha cred för att den bjuder på en annan arena och dess (?) höga ambition att vara en MASH för 2000-talet. Många gillade, dock inte jag.
Yes, Prime minister (UKTV Gold), 6×30
Nostalgi-fiesta för de invigda fansen. Ser ut, och låter precis som sina föregångare.
Etapp 2 följer inom kort!